Psykisk ohälsa kostar miljoner…

Så sent som imorse hörde jag på nyheterna om att psykisk ohälsa kostar miljoner för staten. Vad den kostar för företag och inte minst för den enskilde individen tror jag överstiger dessa miljoner med råge. Inte minst om vi inte bara räknar i pengar utan i lidande, energiförlust, produktivitets-bortfall och frustration. Jag tänkte belysa ämnet, som är stort och svårt, från en av de olika synvinklarna som finns.

Först av allt. Psykiska ohälsa är ett vitt, stort och svårt område. I min yrkesutövning kommer jag ofta i kontakt med detta och mina rader här kommer skriver jag utifrån den erfarenheten samt min personliga erfarenhet av att, som det heter, ha gått in i väggen.

Den överlägsna största skadan åsamkar alltid psykisk ohälsa den enskilda individen. Dessutom är det ofta människor som redan är lite sköra som drabbas värst och mest. Vi, som är osäkra på om vi räcker till som dem vi är. Vi, som vill vara andra till lags och bli omtyckta. Vara positiva och engagerade, tyvärr allt för ofta för att få bekräftelse och gillande.

Min psykiska ohälsa började tidigt med jobbiga familjeförhållanden. Nu i backspegeln kan jag se att min mamma var instabil och självklart rann detta över på mig. Jag kan inte minnas hur liten jag var när jag förstod att om jag skulle få känna mig önskad handlade det om att leverera.
Ful, i vägen och till besvär det förstod jag tidigt att jag var.
I skolan var jag ett lätt mobboffer. Anledningarna till att ge mig öknamn och glåpord var många och lätta att hitta.

Detta till trots tog jag mig igenom tonår och gymnasietid. Alltid med en klump i magen, men den var jag så van vid att jag knappt längre reflekterade över. Det blir till slut även en vardag i att må dåligt. Självklart kan jag se hur skolan brast många, många gånger under min skoltid när det kom till respekten för eleven -i detta fall både jag OCH mina mobbare.
Jag hävdar att vi kränker både offer och utövare i det sätt som den svenska skolan ofta agerar. Vi säger till offret – hen vet inte bättre och därigenom kränker vi utövaren för tyst säger vi: Hen är så korkade så hen vet inte bättre… Allt för ofta är det offret som tvingas byta skola och förstå att det var inte ditt fel men du får flytta på dig. Det blir lättare så.

Detta går igen på arbetsplatser. Hur många gånger har jag inte hört, som en dålig ursäkt, hen förstår inte bättre eller ännu värre. Hen är sån. Ingen är sån. Det är ett aktivt val vi gör hur vi väljer att agera. Allt för många känner sig inte tillräckligt bra om de inte får trycka ner någon annan. På skolgården eller i fikarummet på arbetsplatsen.

Jag menar inte att alla som mobbar, eller fryser någon ute, njuter av det utan många gör det för att själva inte falla under luppen för syn. Det är oerhört tufft att vara positiv, tycka om att leverera och prestera. Glöm inte hur vidrigt jobbigt det är att vara duktig. Du utsätts oerhört mycket mer för avundsjuka, irritation ja rent av hat av andra. Allt från klasskompisar i skolan till kollegor på arbetet. Lägg detta till kombinationen att man själv är osäker på om man duger om man inte presterar till glädjen av att prestera – det är en ekvation som inte har en enkel lösning.

Det är dubbelt. Å ena sidan behövde jag arbeta med min självkänsla för att förstå att mitt värde inte enbart låg i det jag presterade. Å andra sidan behövde jag få stöd i att det var helt ok att vilja vara duktig och lyckas. När du, som människa, ska navigera i detta hav av strömmar är det mycket lätt att simma vilse. Ena dagen följer man med strömmen för att det känns lättast och minst friktion för att nästa inse att då går man emot sina egna värderingar, viljor och önskningar. När man då börjar simma motströms blir man direkt synad. Inte långt senare kommer hånen, blickarna och kommentarerna. Bakom ryggen men ändå knivskarpa.

När nu fantasin får näring kommer hjärnan att överdriva. Skapa problem som inte finns. Dumt när de som finns räcker mer än väl! Inne i ens huvud blir små saker gigantiska och känslan av att inte räcka till, vara bra nog eller helt enkelt må skit växer för varje dag som går. Detta håller till en början om miljön på hemmaplan är bra. Är den också en utmaning kan nedförsbacken både bli brant och snabb. Detsamma gäller återhämtningen.

Är miljön på hemmaplan bra så är det lättare att snabbare komma tillbaka efter att ha tappat fotfästet och sin inre navigationsförmåga. Är det kaos även på den arenan tar allt mycket längre tid och kanske inte ens går att lösa. Vi har en självmordsfrekvens som är hemsk i vårt land. Jag sa inte nu att alla som inte orkar längre har det dåligt på alla arenor. Vi, som mår dåligt, vill ju inte heller störa de som älskar oss. Vår dåliga självkänsla säger oss att vi inte har rätten att ta den platsen eller ”kräva” den hjälpen. Därför bär många på sina tankar, sin oro och sin känsla av att inte vara bra nog.

Detta är ett stort, svårt och viktigt ämne. Detta är ett av vår tids största utmaningar när det kommer till relationer och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Kommer fortsätta ta upp detta inom kort men en av lösningarna. Den lösningen som hjälpt mig personligen mest av allt är att arbeta med sin självkänsla. Att veta vad som är rätt för mig och vad mår jag bra av och att våga stå upp för det – den kunskapen och den förmåga är livsviktig. Skulle vi investera i detta skulle vi spara många, många miljoner.

I pengar, energiförlust, produktivitets-bortfall, frustration och inte minst i det personliga lidandet. Jag har undrat i över 17 år, ända sedan jag själv blev frisk, hur länge det ska ta innan vi börjar jobba med detta på riktigt ute i skolorna, näringslivet och i samhället som stort. Tyvärr visar siffror att mobbing och utanförskap istället växer. Då är det inte konstigt att vi dag efter annan möts av rubriker som: Psykisk ohälsa kostar miljoner…

Det finns redskap för näringslivet att ta tag i sina problem, men då måste vi ha modiga ledare och inte bara chefer. Vi måste våga se hur en taskig attityd påverkar och inte vända bort blicken. Vi måste sluta ironisera och börja bry oss. Egentligen inte så svårt, men tydligen inte något vi prioriterar. Jag tänker börja prioritera detta ännu mer. Jag tänker inte vika ner mig längre. Jag tänker inte låta ondska, elakhet och rädsla segra.

Det ondska skyr mest av allt är öppenhet, kärlek och omtanke. Låt oss våga vara de som motar bort elakheterna från klassrummet, skolgården, fikarummet och de sociala medierna. Låt oss uppmuntra människor till att våga stå upp för godhet och omtanke och låt oss stoppa ondskan i sin linda. Ingen kan göra allt, men både du och jag kan göra något! Låt oss börja nu.


En reaktion på ”Psykisk ohälsa kostar miljoner…

  1. Jätteviktig fråga då arbetsvärlden blir mer projektorienterad och chefsrollen diffus många gånger när det gäller hälsa o trivsel. Kommer alltid att minnas vårt samtal och din pepp💜

Kommentera